Igår hade jag den stora äran att bli utnämnd till Årets Sverigefinska Kvinna, med följande motivering från Föreningen för sverigefinska tjänste- och affärskvinnor, Rusuvilina:
”Malla Taipale har utnämnts för sitt aktuella engagemang i skolvärlden. Hon har verkat som rektor i många problemskolor i Stockholm – däribland Tensta, där hon lyckades både lyfta skolans resultat och höja elevernas motivation. Hon ägnade närapå två decennier åt rektorskapet, på olika skolor. Hon lyckades bland annat vända den negativa trenden på Hjulstaskolan som kämpade med sin image. Resultatet: en mer positiv atmosfär bland både elever och lärare. När hon nu pensionerat sig, har hon skrivit boken Rektor, Sveriges viktigaste chef, och hon fortsätter att dela med sig av sina erfarenhet som skolledare. En nästa bok är också på väg: Föräldrar, Sveriges viktigaste supportrar.”

Den 6:e mars hade jag äran att leda en stor grupp skolpersonal i Norrtälje kommun – Stockholms största till ytan. Det var rektorer, biträdande rektorer, arbetslagsledare, elevhälsopersonal med flera. Ämnet för dagen: Hur får vi till en bra kommunikation mellan skola och vårdnadshavare? Det blev en bra dag med ett högst aktuellt tema. Norrtälje samlar krafterna för ett gemensamt förhållningssätt!

På tal om lågaffektivt bemötande i skolan som ju varit på tapeten på sistone. Enligt min åsikt är det en bra metod OM skolan är en trygg plats med en tydlig lektionsstruktur, erfarna lärare och ett bra arbetsklimat. Då kan det arbetssättet skapa ytterligare trygghet för elever, särskilt för de yngsta.
Men – om man har högstadieelever som använder våld eller hot, begår brottsliga handlingar och på ett medvetet sätt ”skapar kaos” för andra elever och vuxna, så måste man nog titta på hur skolan fungerar överlag. Följer man styrdokumenten Skollagen, Läroplanen, Arbetsmiljölagen? Kan man säga att det bland de vuxna – från rektor till alla medarbetare – råder tillit och ömsesidig respekt? Finns det en lust att arbeta mot ett gemensamt mål? Om inte, så bör man kanske börja med att skapa en sund och trygg skolkultur med hjälp av ett högeffektivt arbetssätt kryddat med mycket kärlek.

Angående debattartikeln i dagens DN. Jag är inte förvånad. Funderar dock på hur jag ska kunna fortsätta skriva om skolan utan att orsaka en kränkningsvåg? Vågar jag använda ord som vuxenauktoritet, Skollagen, ordningsregler och konsekvenser – utan att en och annan psykolog får kränkningshicka? Jag vill ju inte att Skolinspektionen ska tvingas begära förstärkning på grund av en växande grupp kränkta, hormonstinna högstadieelever. Jag swär, jag lovar att känna respekt för alla inblandade i skolans värld. På Gud, jag lovar!

Du måste kunna leda dig själv innan du leder andra! Det lärde jag mig under ett ledarutvecklingsprogram redan 1994. Jag fick två timmars handledning en gång i månaden på min arbetsplats. Dyrt men oförglömligt. Något att påminnas av under tidens gång.

På alla hjärtans dag hade jag äran att få berätta om boken Rektor, Sveriges viktigaste chef samt om mitt arbete som författare och föreläsare – för Skönlitterära författarsällskapet Stockholm Nord i Sollentuna. I den fulla salen fanns det många åhörare som jag delar kära skolminnen med. Kvällen präglades av skratt, allvar och kärlek.

Dagen efter träffade jag representanter för Skolledarföreningen Steget före, i Södertälje. Jag var inbjuden för att hålla ett seminarium om rektorsrollen. Mycket givande diskussioner och erfarenhetsutbyte! Här eftersnack med Renas Khezri från Södertälje, Camilla Simonsson från Eskilstuna, Joakim Fjälling från Stockholm och Henrik Ljungqvist från Södertälje, ordförande i föreningen.